Påhittiga Johansson
Av Axel Bäckman
Greven på Berga gav stor middag. Karolina och jag och även svärmor voro bjudna, överlycklig utropade svärmor: »Jag tar på mig min gredelina sidenklänning. Jag har lagt ut litet de sista åren, men jag får snöra mig.»
Då den stora dagen kom fick jag hjälpa svärmor med att snöra till snörlivet. Hon ville ej att jag skulle se henne i neglige och därför trädde hon ut banden genom nyckelhålet. Jag halade av alla krafter. «
Svärmor ropade bakom dörren att jag ej kunde snöra till så hårt som hon ville. »Jag begriper inte vad det är för sorts karlar nuförtiden, de ha inga krafter», ropade hon. Jag fick en idé
Jag hämtade ladugårdskarlen Olsson, en man med utomordentliga krafter. Jag klargjorde situationen för honom. Han förklarade sig villig att hjälpa. Han spottade i nävarna och grep snörlivtbanden.
Han hade knappast dragit några sekunder förrän svärmor ropade: »Stopp!» Hon hade tydligen erhållit den önskade midjesmärtheten. Då vi begåvo oss av till middagen förfärades jag då jag såg svärmors getingmidja.
6
Hemkomna frågade jag svärmor om hon haft trevligt. »O!» utropade hon, »det var ett förfärligt lidande. Ingen fast mat vågade jag förtära och då det serverades buljong med klimp måste jag till och med lämna klimpen.»